Redan?

Nu är det slut …nästan.

Tiden går så fort, de två åren blev tre och nu är det tredje året snart slut. Nu kommer det tredje året att bli ett fjärde som ni antagligen redan vet. Antagligen vet ni också att vi flyttar till Tokyo, mmm inte mycket nytt här. Efter som vi flyttar tycker jag att det passar bra att avsluta den här bloggen som varit i bästa fall sporadisk här på slutet, man säger ju att historien upprepar sig och att berätta samma sak en tredje gång…Man har hört vad folk tycker om repriser. Kanske kommer nått tillbaka efter nyår, ni får kolla bland Lenas länkar.

För att få vara först med något tänkte jag passa på och önska er en god jul.

Den riktiga tomten är redan här och han undrar vad vi önskar oss i julklapp.
Vi svarar, fred på jorden
Tomten blir arg och säger, va fred på jorden är du…helt???

Vi ryggar tillbaka och viskar nästan ohörbart.. en mössa då?

EN MÖSSA skriker tomten är du dum i huvudet

I år önskar du dig feta lår från KFC annars jä….ar.

Okey, okey

Det är idag tomt på kontoret, jag sitter här och spelar Rammstein’s senaste

”Liebe Ist Für Alle Da” på min dator, sjunger med lite i låtarna….

Ja jag tror det får räcka så.

Så dystert med höst

Snart Halloween. Var på pumpatur med Maja i helgen någonstans i bergen runt Kyoto, fångsten blev en 30 kilos. Maja är supernöjd, hennes mamma är det inte. Just nu ligger den lite i vägen i vår hall.

På måndagen var det en ledig dag, det var "sports day". Vi tillbringade den i trädgården hos några vänner, mat och öl i solen. Det är så dystert på hösten :-(

Nu när Starbucks kaffet är slut...

..tänkte blogga lite om mode, trender och design från Japan. Denna kokande häxkittel, där inget är fel och inget är rätt. Mitt i detta ligger Kusatsu, centrum för det trendiga, nej det är inte ett distrikt i Tokyo utan en håla mellan Osaka och Kyoto som styr. Vad är det då vi ser, jo norden står för starka influenser. Jag har lärt mig under resans gång att boutiquerna (butikerna) hänger olika designers och här hade man hängt en väska.

Gjord av den kände säckvävs konstnären Tanida.

De unga är så arga, så mycket ångest som måste ut, Så här kan det då se ut, inspirerad av 60-talets flower power har den kände ryggsäck broderaren Tanida snott en rad från Bergman.

(Då bilden innehåller ett fult ord har den med flit roterats så att det ska bli svårare att läsa det.)

Efter en hård dag på ”jobbet” med efterföljande fylla på någon karaoke bar är det skönt för den Japanska löntagaren att komma hem vid 3 tiden på natten och mötas av dessa glada soffkuddar, ska nog köpa ett par själv.

Och här ser vi orsaken till Foppas stressfraktur, att gå i ett par nya Croocs (eller som vi vet att de egentligen heter, Foppa tofflor) high heels sliter på vem som helst.

Åhhh det är så vouge här

Ett eget intresse

Har alltid varit förundrad och kanske lite avundssjuk på människor som har ett intresse.Jag menar inte ett generellt intresse utan något som man brinner för eller något specifikt som man gör så ofta man bara kan. Själv har jag alltid varit en fuskare, som hållit på med en massa olika saker. Det är heller inte viktigt för mig vilka som vinner allsvenskan i fotboll även om det vore lite roligare om Örebro vann eftersom jag kommer därifrån.

Förut när vi bodde i Täby så cyklade jag ibland till jobbet (Micronic). Från Täby centrum, upp till Grindtorp är det en jäkla backe och för att slippa den så måste man ta en omväg, så jobbigt.

Nu bor vi i Kyoto och hit släpade jag min biltema cykel. Andreas min kollega hävdade att det var fint att cykla uppe i bergen utanför Kyoto och en morgon åkte vi i väg. Det var uppför, det var jobbigt och vi orkade inte cykla ända upp till toppen men det var ändå kul, så nästa gång försökte vi komma lite längre. På en av våra utflykter så såg Andreas att det var en liten spricka i min framgaffel, det kändes sådär eftersom vi skulle precis börja åka nerför.
Att köpa en ny framgaffel visade sig inte vara så lätt, alla var dyrare än min cykel. Så det blev en ny cykel istället, en cykel av bättre kvalité och aldrig hade jag kunna tro att det var sån skillnad på cykel och cykel. Det blev en cykel till, en landsvägs cykel och man kanske skulle kunna säga att jag blivit lite besatt av cyklar.

Bilderna i det här inlägget kommer från KYOTO LOCO som är ett evenemang för personer med ett starkt intresse för budcyklar och cykelbuds kultur, en växlade strippade cyklar, väskor mössor och så vidare. Jag vill också ha en sån cykel med bara en växel och jag vill även ha en cykel av märket Vigore som byggs här i Kyoto.

Fast jag är också rätt sugen på att spela golf, tennis, segla, åka skidor, resa och så vidare…….

Bara lunch

Bara en lunch, någonstans i en förort till en förort till en förort till Tokyo var det dags för lunch. Själva stället såg vid första anblicken inte mycket ut för världen, någon hade målat en del av hyreshuset baby blått och startat en restaurang. Seafood Resraurant TaiYoken.

Nu visade det sig igen att man inte ska döma restaurangen efter dörren, förra gången något liknade hände var i Italien och jag gick in i en nedlagd glass affär och kom ut en vecka senare + 5kg.

Vi började med en Japansk, inlagd sommargrönsak. Fortsatte med blåmusslor…..

Sen blev det spätta följt av en sallad.

Mmmmm pilgrimsmussla, inte illa

I misosoppan låg ett krabben och till fick man vitlöksstekt ris.

Till efterrätt kom en kula nougatglass och det hela avslutades med kaffe.
Mätt och belåten.

Som sommaren

Sommaren är kort, i år var den 3 veckor i Sverige. Några dagar på en camping i Umeå med en toppning av 75mm regn på ett dygn. Sedan till Stockholm, en stund i Örebro och Stockholm igen. Jaha, som ett omen på att sommaren var slut fanns Mr sommar, T Ledin med på samma plan till Finnland. Skulle sommaren finnas kvar där? Vi landade i regn.

Eftersom Lena läser på distans så fick jag bära med mig 12kg sociologiböcker som handbagage. Inga problem, rullväska, men ibland måste man bära, handtaget höll till Finnland.

På Finnairs flygning till Kansai hamnade jag bredvid en norrman, det verkar som man tycker att man har höga skatter i Norge, Ha haha. Min nyfunna mer skatt än jag betalare visades sig var professor i neurologi. Han berättade bland annat om en sydafrikansk studie kamrat på Cambridge som hade lyckats lifta med en person som körde väldigt fort och dessutom var en enarmad kedjerökare. Ibland är det trevligare att flyga än andra gånger.


Oy, It’s so humid. I MK’s taxibuss var det inte kallt, så att med besvär snott filten från flyget visade sig vara helt i onödan. Det börjar kosta på att resa men att vara så jet legad att man tar fel på årstid är väl ändå. Fast man vet aldrig här det är nått som bestäms centralt, som att nu i måndags sa man på nyheterna att regnperioden var officiellt över, men hur är det inofficiellt, kommer det att regna i alla fall? Vare sig det eller det andra, på väg i den fuktiga bussen, in i en tunnel, ut i en flod? Körde vi av vägen? Nej det är officiellt fortfarande regnperiod.
Men snart blir det varmt … det blir 800 grader, nej det är ju inte riktigt sant, men man går helst ut efter 21:00 nu när regnperioden är officiellt över. Det är ganska skönt att vara tillbaka eftersom alla prylar är här, förutom fru och barn just nu, men de kommer på fredag.

Bilderna i det här inslaget kommer får cluben Metro, får två år sedan lyckades jag se en super konsert där, sen dess har jag hört att de har fått in fin fin tequila. Den här gången så hade de fått in några japanska after dark stackare och ett par målarkluddar som gjorde svarta och vita streck på en planka.

Måste köpa en undervattenskamera så jag kan ta lite bilder till nästa gång, it's so humid

som sommaren om sommaren.

När man ser bilderna från Iran så tycker man att de borde kunna få ihop ett rätt bra lag till nästa OS baseboll, duktiga kastare och utmärkta slagmän.
Här i landet som gör över med mest strumplim per person i hela världen så tar vi en stilla lunch i skuggan mitt i Kyoto, är det rättvist?

Det börjar bli riktigt varmt och för att hålla man ska kunna hålla sig kall så lanseras drycken ”pocket juicer stand”. Det blir på svenska fickjuicestånd. Drycken är mjölkvit och innehåller klumpar av persika mmmm, får mig att minnas en gång för länge sedan då jag, Hans Brodin och Helena Broberger (inte då än Rydin) var ute och gick bland risfälten någonstans utan för Kyoto.

Det var även då otroligt varmt och vi blev mycket glada när vi hittade en dryckesautomat, för att göra det roligare så tyckte jag och Hans att det vore kul att köpa en dryck åt varandra, Hans fick någon typ av ljusgul mjölkig dryck och jag själv fick ljummen majssoppa på burk.

Nu är det snart bikini säsong här och långa är köerna för att köpa en ”Bust roller”, den verkar vara ett måste om man vill sticka ut lite extra på stranden i år.

Som ni kanske vet så får man här cykla på trottoarerna, mmm så är det, men man får fortfarande inte köra bil på trottoaren och man får absolut inte köra in i en butik. Då kommer polisen och tar dig och nej det är inte ett JAS plan under skyket och inte heller någon som bor där.
I Sverige hade vi ett trädgårdsland, där vi med varierad framgång odlade diverse grönsaker och morötter. Vi har nu eller rättare sagt Maja har börjat odla sånt man äter här, alger. Det är det gröna i mitten på bilden som man kan äta och det ska inte förväxlas men det gröna i vänstra nedre hörnet, det är vår badrumsmatta.

Hör ni, nu får in ha det så bra över sommaren, så kanske vi ses lite senare. Puss o skål från er man på fältet.

Tokyo Joe

Va inte öppet!!!

Svininfluensan här sina fördelar, en är att hissen på mitt hotell känns som min privata, den är alltid där jag behöver den, kanske bara jag som åker i den. I hissen finns information om rekommenderat avstånd till närmaste medmänniska för att inte bli sjuk, det är två meter.

Alla behöver vi bli sedda och jag har nu fått en 10 års dos, helt ut stirrad av en 6 årig japansk kille i kamouflage byxor och en grön Boston atletic T-shirt. Hanns mammi hade glömt att dra upp sina stay-up strumpor, så de korvade sig runt knäna, men det kanske är inne. Det var på tåget ut till förorten i Tokyo där micronic har sitt kontor, när någon tittar på dig i 20 minuter är 20 minuter ganska lång tid och inte vet jag vad ”va fan glor du på” heter på japanska.

Hade glömt hur små rummen var på hotellet här. Så här ser det ut när man inte har vidvinkel på kameramobilen.

Hem juva hem

Årets April skämt i Japan kunde ha varit en liten folder med reglerna man ska följa när man cyklar, om man nu haft en sådan humor att man förstod April skämt. Snack om att tala för döva öron. Det här kommer att bli årets minst lästa folder och nästa gång kommer den att vara så tunn att Japanerna istället får skicka in en tom A4 till cykelmyndigheten.
I två år har vi bott här och allt har gått bra men nu står vi där med skägget i brevlådan, vi fick backning på vår påse med tomglas, burkar och plastflaskor. Ta hem, gör om, gör rätt. Man skulle kunna tro att man ändrat reglerna så att glas inte ska blandas med plast men det visar sig att det inte är fallet.
Anledningen är att det smugit sig in ett okänt föremål i påsen, ett så kallat UFO. UFO’t är en lättölsburk av metall och det är inget som man känner till här. Alla dricker minst starköl varje dag och det är därför som japanerna har längst medellivslängd i världen, hur skulle de annars stå ut.

På vägen hem köper jag lite japanskt lösviktsgodis till Maja det är hon verkligen värd då hon genom att ha rätt ålder fått ett konsumtions bidrag från den japanska staten. Man delar ut det som ett försök att häva den Japanska ekonomiska krisen som nu varat i så 10år, men räntan sänkte man inte den ligger kvar på 0,1%. Enligt ekonomiska talesmän så sänkte man inte för att ha tillgång till rejäla krafttag om det skulle bli ännu sämre och det räknar man med och då kan man sänka till noll eller ännu mindre.

Men nu skiner solen och det är vår, körsbärsträden är i full blom och livet borde vara toppen om det inte vore för att det är värre att bli solbränd i det här landet än att få ebola. Så det gäller att skydda sig noga och i år lanseras ett nytt märke som man hoppas ska ställa allt tillrätta.

Är det så lilla? Nej det är det ju naturligtvis inte det är väl snarare så bra det kan bli just nu, det är Hanami (körsbärsblomtittande) för hela slanten, ung som gammal tar plats under grenarna som böjer sig mot marken av blommornas tyngd. Festandet pågår långt in på natten med hjälp av medhavda bensindrivna el-aggregat och byggstrålkastare, så är det någon gång man ska vara i Kyoto så är det NU.

Let me ........

Mars Mars måne jag kan lura dig till Skåne.
När man lyckats göra någonting som man förutsatt sig att göra och sedan klarar det så borde det väl kännas bra, det gör det också. Kyoto halvmaraton gick av stapeln den 28 februari, vilket gör att man försökt att träna under årets mörkaste, kallaste och regnigaste period. Så visst borde man vara glad att det är över, det är man också. Dock känns det lite tomt, vad ska jag göra nu? Tillråga på allt så är det nu ljusare, varmare och mindre regnigt på kvällarna, men det borde man väl vara glad över, det är man också.

Då förra årets uppladdning i Tokyo inte föll helt väl ut, så förlades årets träningshelg till Kobe med besök hos olika sake bryggare och provsmakning av olika sorters sake. Ja nu var det ju inte en hel helg utan bara en söndag och det kanske man ska vara glad för, och det är man. Japan är inte det land som producerat flest orienterare av världsklass, så med hjälp av fyra amatörer vara av en lokal förmåga lyckades vi gå cirka 16,4km på en yta av 1km². Man kan vara glad att det inte blev längre och det är man också. Stämpling vid kontroll 47? eller var är vi?

Vi träffades på en station i Kobe för att ta ett lokal tåg av modellen mono, det är ingen som kör och det finns ingen räls, utan hjulen rullar på en bana högt upp i luften, det är ungefär som veteranbilarna på Skansen fast de är dock på marken och det är man glad för. Eftersom tåget går högt upp i luften och att det är så trångt här så åker man väldigt nära en del hus, hus har fönster som man kan se ut igenom, men man kan också se in. Om man fått sittplats på tåget så straffas man direkt, fönstret man tittar ut igenom blir alldeles dimmigt när man kommer nära husen, fönstret är nämligen en TFT-skärm som ändrar sig automatiskt när man kommer nära husen så man inte ska kunna kika in och se vad de gör där. Står man däremot upp så kan man obehindrat se alla små nakna japanska kvinnor som visar upp sig i fönstren. På resan tillbaka så stod vi upp, dock på fel sida och det kanske man ska vara glad för det också.

Förutom dessa strapatser så har vi väl mest köpt ett par cyklar till barnen och nu håller Maja på att lära sig, jag håller också på att lära mig, springa väldigt fort med böjd rygg för att hålla i henne. Måste säga att hon cyklar väldigt fort för att inte riktigt kunna hålla balansen.

Köpte en burk marmelad till min fru, utan att fråga slog de in den i bubbelplast. Det går utför även med det här landet…Utan att fråga hm…
För er som fortfarande ger nyårslöften att ni ska sluta röka, snusa och försöka gå ner i vikt så har nu det kommit en ny Spam….

Oj höll på att glömma jag har jobbat lite också…..

Och som om inte det vore nog så åkte jag till Tokyo. Tog plats på the bullet train, satt där och såg mig omkring, alla utom en var klädda i mörk för att inte säga svart kostym och vit skjorta och slips, svarta skor och strumpor, företagsnålen synligt placerad på kavajslaget. Den där som inte hade uniform var klädd i en stickad tröja, blå jeans och ett par slarvigt knutna converse sneakers och det var jag.
När man sitter där och ser att alla somnat, japaner är bäst i världen på att sova på tåg, då vill man ha en stor bergsprängare som man drar upp volymen på till max och så jazzar man iväg mellan sätena sjungandes början på en Robbie Williams låt som går typ så här….

Hell is gone and heaven’s here
There’s nothing left for you to fear
Shake your arse come over here
Now scream
I’m burning effigy
Of everything I use to be
You’re my rock of empathy, my dear
So come on
LET ME ENTERTAIN YOU

Som straff för sådana dumheter sitter jag nu här med en mask och hostar som vilken Japan som helst.

I kö?

Var på konsert i Osaka och såg Jeff Beck. Man skulle kunna säga att det var organiserat insläpp. Insläppet började 18:30 och man skulle börja spela 19:00.
Vi kom dit strax före 18:00 och då kunde man köpa souvenirer i foajén, men klockan 18:00 stängde man den försäljningen och alla fick gå ut och bilda en väldigt lång kö i parken på andra sidan gatan.

Vid konserter så brukar det ju vara en svartabörshandel med biljetter och så var det också här. Fast svarta börshajen var en kvinna i 80-års åldern med käpp som mest mumlade –jag köper dina biljetter billigt och säljer dem dyrt, fast på japanska . Vad jag kunde se så gick affärerna uruselt. Men det kanske man skulle kunna förvänta sig Japanerna är väl inte folket som spontant åker ner på staden och ser om det finns någon konsert att gå på.

Exakt 18:30 var det dags att gå in, det gick utmärkt. På vägen in stod det sandwich flickor och delade ut reklam för en kommande konsert, de hade stått där hela tiden men det var först nu som man delade ut någon reklam, man hade inte innan gått runt och delat ut reklam till alla som var runtom kring, vilket man antagligen gjort i resten av världen.

18:55 när vi statt i bänkarna så meddelade en japansk röst – konserten böjar om 5 minuter, fast på japanska. Det gjorde den också Och det var…….vad bra det var.

Dum-Dum kulturen

Så hände det äntligen något som inte hänt förut. Maja kan åka skidor utför själv, efter att ha suttit fast i ett snöre kan hon nu stanna själv så det åket när hon kom på hur man gör tog lite extra tid kan man säga.

Pappa nu måste vi åka hem för de där molnen är jätte svarta.
Ingen fara
Mmmmm

Väl nere vid liften på baksidan av berget började det hagla.
Pappa jag sa ju att vi skulle åka hem
Ingen fara det är bara lite snö
Mmmmmm

När vi satt oss i liften och kommit ungefär 20 meter ut, börjar det åska och man stänger av liften.
PAPPA jag sa ju att vi skulle
Ingen fara det slutar snart (hoppas jag).
Mmmmmmm

Efter ytterligare 10 minuter är vi kvar på samma ställe och åskan är också på samma ställ som vi, den är så nära att den slår ner i liften. Det sprakar fint men Maja är inte imponerad.
Vi är nu ganska våta och frusna åskan går, vi tycker det är klart otrevligt att sitta i liften när åskan går och Japanerna skriker.

En liten stund klarnar det upp och man startar liften och kör upp oss som sitter i, de som står bredvid får inte stiga på.

Väl uppe ser vi att alla liftarna är avstängda och att man inte tänker starta dem igen, undrar var Ester och hennes kompis är? Vi åker ner, andra firas ner. Vi hittar de för en stund förlorade och lämnar tillbaka våra hyrskidor och ställer oss i kön för liften ner till bilparkeringen.

Snart börjar åskan gå igen och det haglar och regnar om vart annat, alla trycks in i liftstationen, det här är de bra på japanerna, att stå många, trångt på liten plats.

Min senaste kollega här på kontoret är från filipinerna och han har väl en kroppsbyggnad som vilken svensk tolvåring som helst. För att råda bot på det tillståndet så har han börjat styrketräna och eftersom jag själv tycker att det är bland det tråkigaste man kan göra så förstår jag att det finns de som försöker ta genvägar. Då om man nu ska ta något preparat så vill man ju bokstavligt talat inte köpa grisen i säcken. Så man köper en säck som talar om vad man får……

Men snart är det vår och då börjar helvetet för alla pollen allergiker, men frukta ej i år finns det hjälp i form av ett par simglasögon med bågar.

Har nu i lite över två försökta att se på det japanska samhället med öppna ögon för att hitta olikheter som skulle kunna vara kul att skriva om här. Nu känns det som att ögonen är halvslutna och att jag är rätt trött på den här Dum-Dum kulturen där man skyller allt på att man alltid gjort så. Där man på tv talar om vem som ska köpa choklad till vem på Valentine-day. Där det är normalt att vara i vägen och frontal krocka med cykeln, äter ris inlindat i sjögräs stående vänd åt en viss riktning som också bestäms av någon på TV. Där bordsplaceringen bestäms av din blodgrupp. Gud vad sjukt det är ….men så läser man i Aftonbladet/ expressen att en elev från konstfack har ”spelat” psyksjuk och blivit intagen på psykakuten och alla är väldigt upprörda. Jag är också upprörd, hur man kan släppa ut henne, räcker det med att säga ”jag bara låtsades” sen får man gå. Det är helt uppenbart att hon borde ha varit kvar där. Som om det inte vore nog så kan man nu tydligen skylla allt på konsten. Lite vandalisering eller kanske som ett tips till PirateBay säg bara att era servrar är en installation så ……Så var klämmer då skon? Jo det är den svenska avundssjukan, det är ju bara musiker som får någon uppmärksamhet i Sverige, laddas ner hit och dit även om man inte är känd. Men vem laddar ner en ful bild gjord av en medioker okänd bildkonstnär? Svar: ingen.
När man ser bilderna i kvällspressen på vad som kallas ett examensarbete måste man ifrågasätta nivån på utbildningen, Om man efter avslutade koststudier endast kan göra en ”tag” i en färg så… man tycker att man åtminstone kan kräva två färg. (nu finns det säker någon förståsigpåare som säger att svart inte är en färg, men det skiter jag i).
What goes around- comes around eller något sådant. För ett antal år sedan så gjordes den där psykreformen och människor som behövde vård hamnade på gatan, man har hört att det har funnits ett mörkertal, man har helt enkelt tappat bort människor, man har vet inte vart de tog väg. Nu behöver man inte leta längre, de är anställda på kosthögskolan, från en institution till en annan.

samma och samma?

Vi är nu inne på det tredje året här i Kyoto Japan. Ja januari har redan försvunnit, vad hände? Med tanke på hur mycket jag skrivit i här så kan det inte ha hänt så mycket eller också är det så att historien verkligen upprepar sig. Är det någonstans som den gör det så är det här. Det finns en trygghet i att veta att det fungerade förra gången så då fungerar det igen, varför ändra på det. Så nu är vi inne på det tredje året här i Kyoto Japan, och? Vilket år är det? 2007 2008 eller 2009? Kan vi se någon skillnad? Jo det är klart, vi berörs av olika personer som stör oss i vår vardag och bara krånglar till det, åh gud vad jobbigt jag vill ju bara att det ska vara som förra gången. Det finns också de som tycker om kaos i vardagen och de kan till exempel ta olika vägar till arbetet på morgonen eller en annan väg tillbaka från kunden. Själv sitter jag i kö på motorvägen, det känns tryggt. Jag lyssnar på ljudböcker på min CD spelare i bilen, här om dagen hörde jag något som rubbade min cirkel, en beskrivning av en sjö i Main USA, Själv sitter jag i bilen, det är kö på motorvägen, vart ska alla?

Ibland får man frågan –Är det inte konstig mat i Japan? Jo det kan ni ge er på att det är! Ostron till exempel, det är nog det vidrigaste jag någonsin smakat på. Tänk er en gammal tvättsvamp som legat ute under vintern, legat där sen du kastade den där efter att ha tvättat av sommardäcken när du bytte till vinterdäck. Ta in den i köket om du lyckas fånga den och dela den i fyra lika stora delar, dränk in bitarna med saltvatten, låt allt bli fickljummet som min morfar brukade säga. Stoppa in en bit i munnen och sug mmmmmmmså gott.

Nu finns det säkert de som hävdar att ostron är gott, mm vad smakar det då? Jo säger de det smakar friskt, det smakar hav. Å så är det dyrt så då måste det vara gott sen är det ju bra för ,,,ja du vet ,,hehe say no more. Jag säger bara det ska visst björngalla vara också.


Som ett led att uppfylla de uppsatta målen för 2009 så har det beslutats här i Japan att vi ska spara pengar genom att sluta använda bilar, vi ska springa till kunden, för att orka det så har vi bytt ut kaffet om denna energi dryck som ska vara helt ofarlig.
Eftersom man nu envisas med att ha oisolerade hus med englas fönster fast jag sagt åt dem så måste man ha sina tjocka täcken som inte går att tvätta, man tvättar dem genom att vädra dem.
Häromdagen var parkeringen en tvättinrättning en liten kvinna hade hängt ut sitt hem på staketet runt parkeringen. Ungefär som att man tvättar strumporna genom att trä dem över avgasröret på bilen och köra en mil. Mm vill man vara fin så får man lida pin.

Vi har också brutit ner de stora målen på enskilda individer och så här ser det ut för 2009.

Men jag vet inte riktigt vad man vill uppnå med en bild på rymdfärjan Challenger?

En annan fråga som man ofta får är –Du måste väl träffa en massa intressanta människor i Japan? Svaret är Nej. Nedan följer en dialog, undantaget som bekräftar regeln.

För ett tag sedan så träffade jag och Ester två som vi inte skulle ha träffat annars.

Mr H, - I study in england for four years
Me, - Oh really, what did you study?
Mr H, -I was suppose to study but I played music.
Me, -Okey
Mr H, -I was too much in to rock, you could say that I was wild then.
Me, -Must have been great
Mr H, -But then I had to go back.

Varför då?

Det verka som om vad som helst kan hända.

Fredags fika på kontoret, en bulle som har en speciell kräm inuti. Den är gjord på mjölk som tydligen är speciell den också för den kommer från kor som finns på en lite ö utanför Osaka.

Betydligt tråkigare är då att Esters konstfröken råkat ut för en olycka, inte en skråma på kroppen men hon slog i huvudet. Hon hamnade i koma, koma det är ju sådant som man bara har läst om förut. Härom dagen kom beskedet att läkarna inte tror att hon kommer att vakna.
Förutom att man blir väldigt ledsen så får det en att verkligen tänka på vad man håller på med, varför man gör det, hur oviktigt det egentligen är och hur skört livet verkligen är.