Lång dags färd mot

Nu har de åkt, åkt hem till Tyskland eller kanske ska man säga flyttat tillbaka till det land de kom ifrån. För är vårt hem där vi bor nu eller huset som vi hyr ut i Sverige. De hade en avskedsfest innan de åkte, en och en halv vecka innan. Solen sken vi stod på gatan och drack öl och en gammeldansk. Tid att bestämma vad ni ska göra sista helgen här i Kyoto, någon har en ide. Vi cyklar runt Lake Biva. Men det är väl 23 mil eller något sådant. Ja det är det ska du ha en öl till. Mmm bra ide.

Hej det är Colin, vi har bokat ett ställe att bo på i Nakahama, det är åtta mil dit ok?
Va, ja självklart, toppen. Köpte på inrådan av Lena ett par cykelbyxor, sådana där vadderade, det är som en Push-Up BH fast för män. Känns inte helt inte helt naturligt men det hjälpte mig att kunna sitta efter helgen, så det var värt varenda yen.
Det kändes lite svagt när Kai och jag stoppade in våra cyklar i vår bil för att åka två mil hem till Colin som bor i Otsu vid Lake Biva, vi skulle ju ändå cykla. Men gud vad nöjda vi var på söndagen när vi tog bilen hem. Det räcker nu.

Har ni tänkt på att man alltid har motvind när man cyklar och att det alltid är lite uppför även om man vänder och åker samma väg tillbaka. Framme i Nakahama, resten av familjerna hade tagit tåget dit och åkt ut på en båt tur medan de väntade på oss, så medan vi väntade tillbaka så badade vi onsen och det var galet skönt.
Dag två, på grund av flyttbestyr, allmän lättja och en osäker väderprognos bestämde vi att vi vänder och cyklar samma väg tillbaka. Återsamling halvvägs vid Family Mart (som seven i eleven) en slurk gammeldansk och vi blev vänner för livet med en äldre japansk man som tycke vi var riktigt coola snubbar även om vi hade vadderade kortbyxor på oss.

På slutet hade jag tårar i ögonen och det berodde inte på vinddraget utan mer på mjölksyran i mina ben. Hur kan detta vara kul? Hur som helst är det kul och det kommer att göras ett nytt försök att åka runt sjön, kanske med bil….
Stel i kroppen var det dags att arbeta lite på måndagen och mina Micronic vänner, ni som tror att det var bättre förr är välkomna att komma hit och krypa in i maskin #150 för att skruva lite på RU’n och till er som inte vet vad jag pratar om så kan jag berätta att snart slår körsbärsträden ut.

Med solsken i blick

Alla timmar av slit, till vilken nytta ungefär som när JAS kraschlandade fa” fa@ hel%v#te.
Även med ett perfekt upplägg med en servicekonferens veckan innan loppet, mycket sömn, nyttig mat och dryck eller hur det nu var, så gick det inte. Tempot dödar, på grund av att det är så mycket folk så bör man springa andra 5km på 25min och det gillade inte kroppen. Sprang med musik i mina öron, undrar om det var ett dåligt omen att en låt med titeln ”what the fuck was I thinking” var första låten. Hade i alla fall tur med vädret så eftermiddagen spenderades nere vid floden, en fika och lite solsken, ganska bra ändå.

Det är ändå ganska kul man får väl träna lite mera, snart så är det mars igen

I går kväll åt jag middag tillsammans med Jens, vi var ute hos en kund långt borta och jobbade. På restaurangen träffade vi den enda servitrisen i japan som inte är seviceminded, hon hade väldigt svårt att prata med 4 citroner i munnen. Det var dessutom lite fuktigt i restaurangen men vi gjorde vårt bästa för att lätta upp stämningen.

På temat vad gör ni på jobbet har vi nu kommit till del 5.

Vad tittar vi på.

Kan avslöja att det är två signaler på ett oscillioskåp som vi tittar på. Så kul har vi.

Hade tänkt att jag skulle visa lite bilder från servicekonferensen som jag var på i Tokyo. Tog en mängd bilder med min mobiltelefon, jo det är sant den har en inbyggd kamera, helt otroligt. Nu blev till min besvikelse alla bilderna väldigt suddiga. Jag har tagit många bilder här i Kyoto som blivit väldigt skarpa, ja helt otroligt skarpa. Jag har fått problemet förklarat för mig med japansk logik. Det är en Kyoto telefon och den fungerar bra med den skärpa som är i Kyoto (kanske även Osaka) dock är det ju en helt annan skärpa som krävs i Tokyo. Så här efteråt så är det ju självklart, hur dum får man vara.

utgången oviss

Hejsan länge sedan, inget har hänt och snart är det dags att springa igen, att man lär av misstag är en myt så det så. Varför skulle vi annars ha haft två världskrig? I morse hände det något nytt, mitt ETC kort visade sig vara utgånget, hoppsan. När man kör på den avgiftbelagda motorvägen så behöver man inte senare gå till pressbyrån och betala, det sköts automatiskt med det här som kallas ETC. Man har en liten sändare sänder i väg en liten signal och vid motorvägspåfarten sitter en liten mottagare och registrerar att man kommer och öppnar bommarna. På det sättet sparar man tid och behöver inte ta någon biljett föratt sedan betala den analogt vid den avfart man nu väljer. Detta förutsätter dock att man har ett giltigt kort. I morse slutade det med låsta däck och en biljett, hoppsan.
Det är nu dags för att på nytt förnedra sig och springa Kyoto half maraton, det vill säga 2,1 mil, så långt har jag fortfarande aldrig sprungit. Förra året hade jag inte ens sprungit en mil nu har jag i allafall sprungit 1,5 mil ett par gånger, två gånger och jag har dessutom kunnat gå efteråt.
Det finns visst en låt som heter suicide is painless, men det verkar inte vara så.
Som in kanske läst i Lenas skrift så var det Valentine för andra gången i Japan, ja för vår del. Precis som förra gången visade det sig det är flickorna som köper något till pojkarna. Sedan kan pojkarna hämnas när det är Whiteday och bara pojkarna köper till flickorna, Lena har önskat sig en ny lampa.
I år har jag en Tysk kalender, så det så