oförklarligt?

Det är knappt man hinner med, det händer så mycket just nu. Resten av familjen har nu börjat skolan. Själv sitter jag i gult ljus och i en temperatur som är något högre än den i Sverige.
Efter att ha varit och sett på fyrorna i Osaka blev det helg, det hände saker som man inte tror ska hända, sådant som bara händer på någon obskyr kanal på TV, program spökjägarna eller liknande.
Det första som hände var att jag och Andreas cyklade uppför i 1.5 timmar och utför i 25 minuter.
Efter det åkte familjen till Ohara, ett ställe i bergen som är mest känt för sitt tempel och det ska vara en av de finaste platserna man kan besöka under röda löv säsongen, nu är ju smaken olika och det statistiska underlaget består endast av en person, men jag lovar återkomma med sanningen, min. Denna gång strutade vi i templet och begav oss för att hitta det vattenfall som utlovades i reklamen, efter diverse irrfärder till fots så kom vi in på rätt stig och där fann vi två japanska tjejer som sittande på huk hysteriskt fotograferade marken med sina mobiltelefoner. Vad de fotograferade visade sig vara en gigantisk skalbagge som hette något outtalbart. Men den var stor.
Allt för konsten, alla som klättrat i vattenfall vet hur förrädiskt det kan vara, vi drog sticka, det blev jag och barnen som fick klättra. Lena fotograferade och bild finns i hennes blogg.
På kvällen åt vi tillsammans med Andreas och Asa en god middag i ett permanent grilltält. Menyn bestod bland annat av pilgrimsmussla smörkokt i eget skal, tjock grillad lax skiva, hemgjord korv, biff, foliepaket med smörkokt svamp, skivad grillad lammfilé, god sallad och några öl för enkelhetens skull.

På söndag skulle vi åka till en flod och bada. Andreas hade visat på kartan och jag kunde på söndagen ta gift på att han sa att vi skulle svänga av på väg 30, vi hittade inte den. Så vi svängde in på väg 477, vi skulle ha svängt in på väg 38, är ni med? Efter svängen skulle vi åka 8km och då skulle vi vara framme, vi åkte 6.5km och var framme, otroligt. Vägen vi skulle ha varit på går runt så man kommer tillbaka till Kyoto, det gjorde den här vägen också.
Vi var alltså ganska rätt, men eftersom vi var fel så träffade vi inte Andreas som var helt rätt även om så bara för en kort stund. Att vi inte kund ringa varandra berodde på att när man är på rätt ställe så har man ingen täckning på mobilen.
Vid vår flod var det lite strömt så man kunde åka omkring på bad ringar av större modell, när det vart riktigt strömt passade jag på att ramla av och skrapa mig lite, det gick bättre för resten av familjen.

Plötsligt kom de, insatsstyrkan som skulle rensa stranden, nej det var bara en sorts fiskare i våtdräkter. Men när de dök upp var det som i den klassiska Dave Allan sketchen The Bishop.
Strax innan vi skulle åka hem, när jag skulle ta en bild på Ester och Maja så hände det underliga, Ester och Maja kom glidande ner för floden och jag fotograferade, när vi senare tittade på bilderna så såg vi till vår häpnad att Ester och Maja inte var ensamma på bilden jag tagit. Det fanns en spökgestalt på bilden.
Vi har ingen aning om vem den fete mannen på bilden är.