När man lyckats göra någonting som man förutsatt sig att göra och sedan klarar det så borde det väl kännas bra, det gör det också. Kyoto halvmaraton gick av stapeln den 28 februari, vilket gör att man försökt att träna under årets mörkaste, kallaste och regnigaste period. Så visst borde man vara glad att det är över, det är man också. Dock känns det lite tomt, vad ska jag göra nu? Tillråga på allt så är det nu ljusare, varmare och mindre regnigt på kvällarna, men det borde man väl vara glad över, det är man också.
Då förra årets uppladdning i Tokyo inte föll helt väl ut, så förlades årets träningshelg till Kobe med besök hos olika sake bryggare och provsmakning av olika sorters sake. Ja nu var det ju inte en hel helg utan bara en söndag och det kanske man ska vara glad för, och det är man. Japan är inte det land som producerat flest orienterare av världsklass, så med hjälp av fyra amatörer vara av en lokal förmåga lyckades vi gå cirka 16,4km på en yta av 1km². Man kan vara glad att det inte blev längre och det är man också. Stämpling vid kontroll 47? eller var är vi?
Vi träffades på en station i Kobe för att ta ett lokal tåg av modellen mono, det är ingen som kör och det finns ingen räls, utan hjulen rullar på en bana högt upp i luften, det är ungefär som veteranbilarna på Skansen fast de är dock på marken och det är man glad för. Eftersom tåget går högt upp i luften och att det är så trångt här så åker man väldigt nära en del hus, hus har fönster som man kan se ut igenom, men man kan också se in. Om man fått sittplats på tåget så straffas man direkt, fönstret man tittar ut igenom blir alldeles dimmigt när man kommer nära husen, fönstret är nämligen en TFT-skärm som ändrar sig automatiskt när man kommer nära husen så man inte ska kunna kika in och se vad de gör där. Står man däremot upp så kan man obehindrat se alla små nakna japanska kvinnor som visar upp sig i fönstren. På resan tillbaka så stod vi upp, dock på fel sida och det kanske man ska vara glad för det också.
Förutom dessa strapatser så har vi väl mest köpt ett par cyklar till barnen och nu håller Maja på att lära sig, jag håller också på att lära mig, springa väldigt fort med böjd rygg för att hålla i henne. Måste säga att hon cyklar väldigt fort för att inte riktigt kunna hålla balansen.Köpte en burk marmelad till min fru, utan att fråga slog de in den i bubbelplast. Det går utför även med det här landet…Utan att fråga hm…
För er som fortfarande ger nyårslöften att ni ska sluta röka, snusa och försöka gå ner i vikt så har nu det kommit en ny Spam….
Oj höll på att glömma jag har jobbat lite också…..Och som om inte det vore nog så åkte jag till Tokyo. Tog plats på the bullet train, satt där och såg mig omkring, alla utom en var klädda i mörk för att inte säga svart kostym och vit skjorta och slips, svarta skor och strumpor, företagsnålen synligt placerad på kavajslaget. Den där som inte hade uniform var klädd i en stickad tröja, blå jeans och ett par slarvigt knutna converse sneakers och det var jag.
När man sitter där och ser att alla somnat, japaner är bäst i världen på att sova på tåg, då vill man ha en stor bergsprängare som man drar upp volymen på till max och så jazzar man iväg mellan sätena sjungandes början på en Robbie Williams låt som går typ så här….
Hell is gone and heaven’s here
There’s nothing left for you to fear
Shake your arse come over here
Now scream
I’m burning effigy
Of everything I use to be
You’re my rock of empathy, my dear
So come on
LET ME ENTERTAIN YOU
Som straff för sådana dumheter sitter jag nu här med en mask och hostar som vilken Japan som helst.
